”Sveriges bästa sångpedagog!”, Anton Eriksson

Lucia di Lammermoor at the summerfestival Opera på Skäret, Kopparberg, Sweden

”Efter examen från Operahögskolan har jag jobbat på de flesta husen i Sverige, såsom Wermland Opera, Kungliga Operan, Folkoperan, Göteborgsoperan samt senast Malmö Opera.

Idag träffar jag fortfarande gärna Lena för en lektion. Det handlar fortfarande om det mest grundläggande i en operasångares teknik: stöd och placering, funktioner som man kan jobba med i det oändliga.”

Lena och jag träffades första gången i Västerås när jag gick på Kammarmusikerutbildningen 2002.På den tiden fick man välja sin egen sångpedagog som utbildningen betalade en begränsad mängd sånglektioner för. När ledningen för Kammarmusikerutbildningen bestämde att det skulle bli

en och samma sångpedagog för alla sångare fick vi som redan hade andra sångpedagoger behålla dem medan de nya studenterna fick Lena som pedagog. Samtidigt fick vi alla Lena som lärare i operainterpretation och operaensemble där vi fick möjlighet att jobba sceniskt medoperaarior och ensembler. För min del skulle det visa sig vara en starkt bidragande orsak till att jag senare samma läsår kom in på Operahögskolan.

Efter antagningarna till Operahögskolan i Stockholm, där jag lyckades bli antagen, var jag ute efter en ny sångpedagog. Jag skulle under sommaren gå en kurs i Visby där Lena och Bengt-Åke Lundin var lärare. Det var första gången som jag hade en individuell lektion med Lena och det var också första gången någon sångpedagog med mig jobbade konkret med stödet och verktyg att göra rösten friare. Efter några lektioner och mästarklasser kändes det som att allt föll på plats. Det var det här egenskaperna hos en sångpedagog som jag hade letat efter, en pedagog som kunde lära ut sångarhantverket från grunden.

Jag började min studiegång på Operahögskolan som basbaryton. På första konserten som vi gjorde för Vänföreningen sjöng jag Zacharias bön ur Nabucco av Verdi. Rätt snart under höstterminen märkte jag dock att något hände med rösten. Den blev friare, öppnare och framförallt fick jag mycket mer höjd. Det fanns inte längre grund för att kalla mig basbaryton utan det var dags att ta sig an de något högre rollerna. Lite sorgligt att överge basbarytonfacket samtidigt som det var utmanande att få ta sig an helt ny repertoar. Jag började lyssna in mig på mängder av barytonsångare. Robert Merrill, Piero Cappuccilli, Renato Bruson, Leonard Warren, Sherrill Milnes mfl.

Samtidigt fortsatte jag sångteknikarbetet med Lena. Vi hade perioder då vi arbetade väldigt mycket med specifika övningar. I början av studierna på Operahögskolan fokuserade vi mycket på att jobba med stödet. Något senare under utbildningen inriktade vi oss på att öppna upp rösten. Vi jobbade med det så mycket att en av lärarna på skolan en dag undrade om jag inte hade för öppen stämma. Hon blev lugnad när jag sa att det var i samråd med min sångpedagog och högst temporärt, som en längre periods övning.

Efter två år på Operahögskolan med Lena som alltigenom fantastisk sångpedagog, och med ständigt kämpande mot skolans ledning om var mitt röstläge borde ligga, började arbetet att ge resultat. Stipendier började rulla in (Christina Nilsson-stipendiet, Kungliga Musikaliska Akademien och Anders Wall-stipendium) och jag fick roller: Ceprano/Monterone på Folkoperan, titelrollen i Händels Saul på Vadstena-Akademien, Ariodate i Xerxes på Drottningholms slottsteater, Escamillo i Carmen för Linneateatern i Växjö, bara under studietiden.

Anton Eriksson – baryton

(bild: Mats Bäcker)